Forskning i Romanska språk

Forskning bedrivs inom fransk, spansk, italiensk och jämförande romansk språkvetenskap, samt inom fransk, spansk och italiensk litteraturvetenskap. Den språkvetenskapliga forskningen har två profilområden:

• Modalitet, evidentialitet, konditionalitet, tempus, modus, aspekt
• Argumentation, diskurs och interaktion 

Forskningen är i hög grad korpusbaserad och inte sällan kontrastiv och/eller översättningsteoretisk, främst synkronisk men också diakronisk. Korpusarna är skrivna och talade, bi- och multidirektionella översättningskorpusar och jämförbara originalspråkskorpusar (romanska språk jämförs sinsemellan och med svenska).

Kognitiv lingvistik, polyfoniteori, diskursanalys och olika interaktionella teorier är viktiga paradigm för mycket av denna forskning. Språkvetenskaplig forskning bedrivs också bl.a. inom språkinlärning, filologi och romanistikens historia.

Den litteraturvetenskapliga forskningen har två profilområden:

• Teaterforskning (särskilt det franska 1800-talsdramat under Romantiken)

• Postkoloniala studier/Världslitteratur

Litterarturvetenskaplig forskning bedrivs också bland annat om Cervantes och italiensk realism och intermedialitet.

Språkens historia i Uppsala

• Oswald Ducrot (professor emer., Paris, 2002)
• Marianne Sandels (FL, Uppsala, 2003)
• Georges Kleiber (professor emer., Strasbourg, 2005)
• Marc Wilmet (professor emer., Bruxelles, 2005)
• Michele Prandi (professor, Genua, 2010)